Dagboken från Pakistan

Idag, efter 14 år och 4 dagar, lämnar jag Sverige och åker till landet jag föddes i dvs. Pakistan. Inget lätt att göra, men det gör jag ändå. Varför lämnar jag Sverige då? Många har ställt denna fråga och för att skämta har jag sagt att i Pakistan är livstidsstraffet 14 år. Nu har jag avtjänat mitt straff här i Sverige. Däremot har vistelsen här inte varit som i ett fängelse utan tvärtom.

Det är mycket jag har fått av Sverige och mycket som jag är tacksam för. Sverige påminner mig om ett träd i en gammal indisk folksaga, som jag minns från barndomen. Trädet hjälpte en man från hans barndom tills hans ålderdom och var alltid givande. Ibland lekte mannen med gungan som hängde vid trädet, ibland satt han under dess skugga och läste, ibland åt han frukten som trädet bar osv. Det var bara på slutet av sitt liv som han förstod att trädet var hans närmaste kompis. Det är precis mot slutet som jag har förstått vad Sverige har inneburit för mig. Det har varit som trädet i sagan och alltid gett mig mycket. Även det besvärliga sommarvädret 2018 känns som en gåva för att i Pakistan är det alltid varmt och fuktigt. Det kändes som om Sverige ville förbereda mig för resan hem.

Jag hade lovat Carin att jag skulle skriva ett blogginlägg för skolan. Jag har funderat hela sommaren på vad jag ska säga i inlägget. Det finns mycket och säga och samtidigt känns som det inte finns något att säga. Det finns mycket jag vill dela med alla och samtidigt känns som om det inte finns något viktigt att dela. Samtidigt är jag rädd att texten kommer att innehålla många fel, jag har aldrig bemästrat konsten att skriva rätt och bra på svenska trots 14 år, som är en lång tid men gick ändå snabbt.

Tiden som jag har spenderat i Linköping och i skolan är kanske den mest viktigaste tiden av min vistelse i Sverige. Det var bara 2 och ett halvt år som jag bodde i Linköping och arbetade på skolan men erfarenheten, kunskapen, kärlek, kompisar och kollegor som jag har fått här kommer jag komma ihåg hela livet.

Det är kanske det som är kärnan i ens vistelse oavsett var den än är. Det är varken ett område eller en byggnad som man saknar; de ändras och rasas. Det är varken saker eller väder som man saknar; de förstörs och ändras. Det är själva människor och ens förhållande med dem som man saknar och aldrig glömmer. Så medans ni förbereder er för den kalla och mörka vinter kom ihåg att det är stunden man spenderar med sina nära och kära som är värt mer än all rikedom i världen.

Det var någon som en gång sa att ”livet ska vara långt och talet ska vara kort” och därmed avslutar jag detta inlägg. Önskar er alla lycka till.

Mvh

Muhammad Yasir