Idag, efter 14 år och 4 dagar, lämnar jag Sverige och åker
till landet jag föddes i dvs. Pakistan. Inget lätt att göra, men det gör jag
ändå. Varför lämnar jag Sverige då? Många har ställt denna fråga och för att
skämta har jag sagt att i Pakistan är livstidsstraffet 14 år. Nu har jag
avtjänat mitt straff här i Sverige. Däremot har vistelsen här inte varit som i
ett fängelse utan tvärtom.
Det är mycket jag har fått av Sverige och mycket som jag är
tacksam för. Sverige påminner mig om ett träd i en gammal indisk folksaga, som
jag minns från barndomen. Trädet hjälpte en man från hans barndom tills hans ålderdom
och var alltid givande. Ibland lekte mannen med gungan som hängde vid trädet,
ibland satt han under dess skugga och läste, ibland åt han frukten som trädet
bar osv. Det var bara på slutet av sitt liv som han förstod att trädet var hans
närmaste kompis. Det är precis mot slutet som jag har förstått vad Sverige har
inneburit för mig. Det har varit som trädet i sagan och alltid gett mig mycket.
Även det besvärliga sommarvädret 2018 känns som en gåva för att i Pakistan är
det alltid varmt och fuktigt. Det kändes som om Sverige ville förbereda mig för
resan hem.
Jag hade lovat Carin att jag skulle skriva ett blogginlägg
för skolan. Jag har funderat hela sommaren på vad jag ska säga i inlägget. Det
finns mycket och säga och samtidigt känns som det inte finns något att säga.
Det finns mycket jag vill dela med alla och samtidigt känns som om det inte
finns något viktigt att dela. Samtidigt är jag rädd att texten kommer att
innehålla många fel, jag har aldrig bemästrat konsten att skriva rätt och bra
på svenska trots 14 år, som är en lång tid men gick ändå snabbt.
Tiden som jag har spenderat i Linköping och i skolan är
kanske den mest viktigaste tiden av min vistelse i Sverige. Det var bara 2 och
ett halvt år som jag bodde i Linköping och arbetade på skolan men erfarenheten,
kunskapen, kärlek, kompisar och kollegor som jag har fått här kommer jag komma
ihåg hela livet.
Det är kanske det som är kärnan i ens vistelse oavsett var
den än är. Det är varken ett område eller en byggnad som man saknar; de ändras
och rasas. Det är varken saker eller väder som man saknar; de förstörs och
ändras. Det är själva människor och ens förhållande med dem som man saknar och
aldrig glömmer. Så medans ni förbereder er för den kalla och mörka vinter kom
ihåg att det är stunden man spenderar med sina nära och kära som är värt mer än
all rikedom i världen.
Det var någon som en gång sa att ”livet ska vara långt och
talet ska vara kort” och därmed avslutar jag detta inlägg. Önskar er alla lycka
till.
Mvh